Lite av skulden borta.

Läste i tidningen idag en insändare av en 19-åring som var ett svar på en annan insändare....det handlade , i stora drag , om barn som mår dåligt......som lever med föräldrar som kanske slutat älska varandra.....
19- åringen avslutade insändaren med : " Oavsett, så är det bättre att föräldrarna älskar sina barn än varandra."

När jag hade läst det försvann en liten del av den stora skuld jag går och bär på för att jag lever ensam med min lilla spindelman...och har valt att inte älska hans far....för oavsett vem det är som kommer med initiativet till skilsmässan så är man oftast två om en separation.....
Alltså jag menar....jag vet ju att jag älskar mitt barn och jag hoppas att han aldrig ska behöva tvivla på det. Jag vet också att han är älskad av sin pappa och hoppas att han aldrig ska behöva tvivla på det heller.....sedan att vi två, hans föräldrar, inte älskar varandra det är tråkigt men det behöver inte betyda att det kommer att gå åt helvete för honom....bara han är säker på att han är älskad av oss....
Det ultimata är naturligtvis att föräldrarna älskar varandra också....men det kan funka utan den kärleken.....
.....och den kärleken jag känner för min lilla spindelman....den är.....
...så nog borde den räcka.......