Jag vet faktiskt inte när det hände, men plötsligt kan vi prata med varandra igen. Prata på riktigt. Ibland till och med skämta om saker som bara vi förstår......ibland....
Jag är inte arg längre. Inte sårad...vill inte såra tillbaka...... Jag hatar honom inte.
Jag får inte längre ångest för att han ska hämta min.....sin....våran son......
Tvärt om. Jag ser hur högt den lilla spidelmannen älskar sin pappa och jag vet att det är ömsesidigt. Jag litar på honom och jag vet att han gör allt för sitt barn.......
Jag har försonats och jag har förlåtit.....och det är fanimej ingen annans förtjänst än min alldeles egna.
Jag är stolt och förbannat lycklig....att jag vågade det. För tillslut tror jag att det är så.....hur klyschit det än må låta.....att man måste släppa taget...... våga låta kärleken vinna........ komma tillbaka .......om än i en annan form.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det var verkligen fint skrivet. Hoppfullt.
Att tiden går kan i vissa avseenden vara något positivt...
ja, godiva, skicka dina konstiga grannar tll mig så kanske jag kan lära dom ett och annat om försoning.....
Du är bäst1 Det är sant, för det har Kritjan Saag sagt(skrivit).
!
Kristjan
Skicka en kommentar