En man som heter Jörgen Johansen, freds- och konfliktforskare, har varit och ätit frukost hos oss idag angående pjäsen vi repeterar. Han berättar fasansfulla historier om kriget i Tjetjenien...... Hur han är med och gräver ner lik som legat och ruttnat för att man sedan länge slutat begrava sina anhöriga för att man helt enkelt inte orkar längre.......... Han visar bilder på kvinnor upphängda på pålar efter att dom blivit våldtagna......Han träffar ryska soldater , små pojkar i 18- års åldern, som gråter och längtar hem till mamma.........korruption, cynism ....apati..
- Hur orkar du ...hur håller du ihop dig själv?
- Det är tufft, men man gör det bara......men det händer att jag super i fjorton dagar också.
Ändå.... mitt i alltihop så finns det där hoppet.....eller vad man ska kalla det. Människor som fortsätter framåt....som inte ger upp. Tex. mammorna till dom ryska soldaterna som åker ner till Tjetjenien går över gränsen letar efter sina söner i skyttegravarna.....kryper runt i bajs, blod, lik.....och om dom hittar sina söner och om dom lever tar dom sina pojkar i örat och tar hem dom.....
Eller kvinnan som förlorade hela sin familj, köpte en kalschnikov och deltog i kriget. Efter ett tag gjorde hon sig av med sitt gevär och köpte en kamera....."Det går inte att lösa den här konflikten med vapen. Vad vi behöver är vittnesmål och dokumentation."
Jag skulle lätt kunna bli kär i Jörgen Johansen......han är en hjälte.....en riktig hjälte .....en hjälte som ibland behöver supa i fjorton dagar.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Aj. Det är inte klokt vad man/vi/jag beklagar struntsaker till vardags.
Trots att man matas med krig och elände på nyheterna i tv och i tidningar varenda dag så är det när någon berättar personligt om det som det bränns.
Jaa. Tunga grejer. Det faktum att han inte super jämt är en bragd.
Vi kommer och kollar. Den (och dig) vill jag verkligen se.
godiva: och ändå, kan jag tro, är det vardagen man saknar mest när man är krigsoffer....men man kan inte sluta gnälla för det....så är det ju bara
husis: ni är välkomna...hoppas ni hade kul kalas idag
Ja, det är så sant, rutin och slentrian... som vi hemmafruar kräks på, är förstås guld värd i byte mot ständig beredskap för ovälkomna överraskningar.
Eller vänta, usch, det har jag ju både och känns det som.
Men inte krig. Alltid nåt.
Skicka en kommentar