Idag sa min son: "Mamma , vill ha klänning och dansa." !!!!!!
Jag vill, jag vill, jag vill vara en öppen, fördomsfri mamma. Jag vill vara den som gör honom fri, öppen och kärleksfull mot alla människor. Då måste jag visa honom att det mesta är ok bara man inte skadar nån annan.

Vi tog på oss varsin klänning och dansade till favoritskivan "Kotten och hans vänner". Vi hade superkul. Han snurrade runt med sin klänning...( ett långt linne som jag har på sommaren)....och kände sig förmodligen jättefin...... jag snurrade runt med min och kände mig också jättefin.....
Han tar ibland på sig min mormors gamla halsband som vi har fått och så lånar han en handväska av mig och så går han omkring och trivs....ibland brukar han "väga upp" det hela med ett svärd i den andra, handväskfria handen.....

Jag har aldrig haft problem med människor som klär sig eller gör saker som är annorlunda....bara dom inte har gjort andra människor illa....tyvärr blir det ju oftast tvärt om......och kanske är det därför som det finns en liten, liten oro i mig när vi tar på oss varsin klänning , min son och jag , och snurrar runt till musiken. ....en oro för att det jag lär honom hemma inte är ok ute i den riktiga världen....hemma är det ok att ha klänning och halsband och handväska....det är det nog, än så länge, ute i världen också....men hur länge till? Hur länge till är det gulligt? När blir det konstigt, onormalt....farligt?

Jag vill att han ska vara lycklig. Modig och kärleksfull....att våga gå sin egen väg.......

Hur många år av hans liv är det ok att jag står bakom honom och delar ut pungsparkar till dom som står ivägen för hans lycka????